Det är tre dagar vi cyklat sedan vi lämnat det som ännu i mina tankar kännts som hemmaplan; Vingåker. Tonis familjs stora hus, med katter och hundar och höns är inte på något sätt hemma för mig, men tryggheten jag kännde av att där fanns någon som ville mig väl, möjligheten att ändra innehållet i min packning, och att vi fått dit våra cykelväskor med bil, gjorde att det bara kändes som en kort utflykt hemifrån. Sedan dess har vi varit nomader, och vår cykling är inte längre en dags motion med säkert mål. Varje vägval är en fråga om hur mycket tid vi har att spendera, och varje beslut om att stanna ett tag för en smörgås eller för att undersöka något intressant längst vägen blir en fråga om hur mycket kortare vi kommer hinna cykla den dagen. Avstånd = tid = pengar och varje dag köpslår vi med oss själva i en komplicerad ekvation.
Varför tar vi det bara inte som det kommer? Vi hade tänkt oss att vi skulle cykla 100km om dagen, men vi når oftast inte längre än 90km. Det är tungt med packning, rumpan, och än värre, de kvinnliga delarma, har ännu inte vant sig (trots vaselin) och vi passar på att se oss omkring också.
Från Vingåker kom vi förbi Motala och Göta kanal. Obegripligt för mig som tyckte jag fortfarande knappt åkt från Stockholm. På vägen passerades skyltar om färsk potatis, ny sparris, morötter och egenplock av jordgubbar. Sverige, detta fantastiska matland! Tältplats lyckades vi finna bakom muren till en kyrka från 1100-talet med tjärat trätak.
Morgonen bjöd på smörgås med färskost, rädisa, och prästost, platsen til ära. Sedan kämpade vi på i motvind till Vadstenas kloster där vi njöt dagens "frukostpaus". Så har vi hittat en bra rutin. En cirka en och en halv timme efter start pausar vi för en andra frukost och tillfälle att kliva av cykeln. Vägen längst Vättern är väldigt vacker, med fält av vallmo och blåklint, och vid utsikt över Vättern, och det var härligt att få njuta av vägen, för sist jag cyklade här hade jag tunnelseende och såg bara målet för tjejvättern framför mig. Sista biten innan Gränna var seg som kola, och det var bara tanken på en grännakaramell som drev mig framåt. Och vilka karameller! En av varje sort fick vi tag på för att följa oss söderut. Någon mil söder om Gränna satte vi sedan upp vårt tält i skogen bredvid en hage och några bikupor och kunde strax efter tio gå ut på vägen och vinka till första gänget cyklister på Vätternrundan. Vilka fokuserade och starka killar!
Vi själva slog i morse följe med dem som startat från Motala vid fyra-fem tiden på natten och fick en rejäl skjuts av att följa med i entusiasmens som finns hos alla i ett sådant lopp. Motivationen sviktade bitvis under dagen, men den tog oss ända till Gnosjö där vi nu ätit gott och kurar mot regnet som precis börjat falla.
Så hur äter vi, på cyklande med inte för stor budget eller plats i vår packning? Bensinkök är det vi bestämt oss för eftersom vi tror det är lättast att hitta bensin i Europa.
Dagens middag: pasta med rosmarinfärs
Fullkornspasta kokas först, häll över i en matlåda
Stek hackad lök (1) och vitlök och släng på slantade morötter (2). På med en burk krossade tomater och rejält med rosmarin och låt koka. När morötterna mjuknat lite, rör i 2dl vatten och 2 dl sojakross och salt och låt svälla. Blanda med crème fraîche, oliver och soltorkade tomater och salta efter smak.
Detta räcker till att fylla matlådorna till nästa dags lunch också vilket vi alltid satsar på.
Bra Marilyn, 90 kilometer är jätte mycket.. jag följer din blogg. ( Mauricio ). Spännande att cykla ner till Europa... Bamse kramar till dig och en puss också.. jiji..
SvaraRadera