Jag ska cykla till Italien!

Va? Blev det av? Ska jag alltså cykla till Italien nu?

Helt plötsligt sitter jag här och inser att jag om en vecka ska sätta mig på min cykel och trampa iväg på detta äventyr som jag så länge tänkt på men inte föreställt mig skulle bli av än. Det hela började för ett år sedan då jag rullade ned för en backe utanför Ludvika, i rasande fart på min svarta hingst (en ombyggt Merida racerhybrid) och började fantisera om att ta min rullande kompanjon så långt söderut det bara gick att komma. Men ensam? Jag känner mig liten och hjälplös som en nyfödd hundvalp när jag tänker att jag ska göra något så stort ensam, så hur skulle det då gå till? På cykeln är man kung! Självförtroende är på topp och endorfinerna fyller en ända ut i fingertopparna, så inte var det något som brydde mig just då. Det var inte förrän jag var hemma, alla känslorna återgick till det normala och jag var mitt eget rationalla, sällskapssjuka jag igen som jag började tveka. Och tvekat har jag gjort sen dess. Det har kommit tillbaka till mig då och då, men jag har alltid tänkt till en extra gång och lagt tankarna på hyllan till någon oklar framtid då jag sagt mig att jag kommer ha tid att planera en så lång cykelresa lite mer noga.

Men så, en dag (som de säger i sagorna) så satt jag där. Jobbet jag hade fått hade helt plötsligt blivit avbokat och en hel sommar av ovisshet sträckte ut sig framför mig. "Ska jag kolla om där finns någon som cyklar i sommar?" tänkte jag. Lite efterforskningar på nätet resulterade i en Toni. Toni tänker cykla till Italien i sommar, skriver han på Utsidan.se, ett forum för friluftslivsintresserade i hela Sverige. Jag skickar iväg en fråga om han vill ha sällskap. Helt utan att tänka mig för så frågar jag, för jag väntar mig förstås inget svar. Klart han vill ha sällskap! Och där, i denna stund, stod jag, helt oförberedd mentalt, och bestämde mig för att vi skulle cykla till Italien.

JAG SKA CYKLA TILL ITALIEN!

Ja, nu kanske jag tror det också. Cykeln är inne på service, cykelväskor hastigt inköpta och bara ruttplaneringen återstår. Det är märkligt det där. För inte tror jag att jag kommer cykla till Italien? Det är alldeles för overkligt. Det känns inte. Visst, jag säger det till alla som frågar vad jag ska göra nu, men jag verkar inte tro på det själv. Den där vissheten och förståelsen. Den man har när man vet att man ska gå på ett spinningpass klockan sju ikväll. Den har jag inte. Kanske att den kommer vi väl har en rutt. Jag hoppas det.