Tyskland dag 4 - Färjan fran Bremenhaven

Dagarna i Tyskland börjar bli svara att skilja at. Cyklingen blir rutinmäsig efter ett tag och norra Tyskland har varit väldigt homogent i mina ögon. Under var tredje dag i detta land trampade vi runt i inlandet kring de vackra sjöarna och de sma byarna sydväst om Plön. Vi har köpt en väldigt bra karta pa en bensinmack för bara 9 euro som täcker hela Tyskland och lite till med en perfekt skala av 1:300 000. Vi använder den flitigt för spindelväven av vägar som täcker landet blir annars alltför förvirrande. Det finns fantastiskt manga skyltar för cyklister och cykelvägar nästan överallt, men att följa dessa blir som Toni säger: "Hakuna Matata". Cykelvägarna leder inte sällan den vackraste vägen, inte den kortaste vägen dit skylten pekar, och det är inte ovanligt att cykelvägen blir till grus. Man kan gott säga att det i Tyskland inte alltid är optimalt med racerdäck.

Pa klällen cyklade vi förbi naturomraden med vida öppna bokskogar som kallade pa varat tält. Vi valde dock att fortsätta en bit närmre Glückstadt eftersom klockan ännu inte blivit sa sen, och lusten att komma langt för en gangs skull var stor.

Omradet kring Rhin är bördigt, flackt, med stora öppna akrar, ett fatal hus och manga, manga hus. Oro, nervositet och stress fyllde mig när vi kom ut pa den oändliga slätten. Som en bergsget som inte vet när den kommer finna skydd för natten.  Kvällskylan och nervositeten gör mig inte till en trevlig person och jag ville envist sätta upp tältet sa fort som möjligt pa de mest opassande ställen. Toni, som har lite mer vett kvällstid än jag, sade bestämt nej och hittade däreter en mycket bra plats bakom en vändplan för skolbussar pa en matta av tungt doftande kamomill.

Nu har landskapet förändrats och även under dagen har vi cyklat över sandiga akrar där tegelhusen star stadigt och brett och, vilket man plagsamt far erfara när man behöver en buske, överallt.

Tyskland Puttgarden - Utin

Efter var andra natt i Tyskland vid en lugn sjö utanför Utin som störts av en väldigt högljudd orkester av kväkande grodor var det svart att minnas allt som hänt de senaste dagarna innan.

Sista natten i Danmark sov vi i en bathamn där jag (inte sa mycket Toni, men det gäller att kunna roa sig själv) firade midsommar med en krans kring haret. Därefter rullade vi med mal att äta frukost pa Tyskland-baten som bara lag 30 kilometer bort. Tio kilometer trampade vi pa med mycket energi när en gren satte sig i hjulet pa Tonis cyckel. Resultatet blev en trasig bakväxel och en promenad till närmaste cykelverkstad i Maribo. Lustigt nog finns det alltid lite tur kvar när vi är pa botten och ett möte med Bette i verkstan ledde till en inbjudan att följa med pa en tur till Lollands största turistattraktion, en safaripark där jag inte vet om jag gapade mer efter de galopperande girafferna eller de stilla noshörningarna.

Vi kom i alla fall pa kvällen över med baten och landade klockan atta i Puttgarden utan karta och utan känsla för hur man kan smygtälta i Tyskland.... 

Danmark Helsinggør - Maribo

Hej!

Danmark, ett land man lætt blir førælskat i! Språket låter riktigt trevligt i mina øron efter några dagar och vi har støtt på många trevliga mænniskor på vægen. Vægen har annars varit en kombination av motvind,  fyra punkteringar på ett dygn, Tonis trasiga bakvæxel och en del regn. Jag har inte dagboken att skriva av, så jag låter bilderna tala istællet.

Danmark ær ett cyklarnas land. Som cyklist får du lika mycket respekt som en bil och du får också ge lika mycket hænsyn som en bilist. Man får høra om man glømmer att signalera om man stannar eller ska svænga!

Yum! Bageriet i ingången till Køpenhamns turistbyrå sæljer underbart goda kløbenboller.

Trevlig frukostutsikt hade vi från Emys i Køpenhamn. I Køpenhamn ær det mycket vanligare æn i Stockholm att man delar en stor lægenhet och då ær man både næra centrum och med trevliga mænniskor omkring sig hela tiden.

Och æven på bordet fanns det intressant sællskap.

Och en kulturfrukost med danskt rågbrød, færskost och champinjoner.

 

 Det ær långa och raka vægar genom hela Danmark.

Och vælskyltade

Med konstiga djur længst vægen...

Sjælvklart blir det ett smørrebrød i Danmark. Och vad ær mer klassiskt æn en sprød spættafilé med kræmig remouladesås? Med en dansk liten øl till som trøst før alla punkteringar.

Det ær fullt av dessa søta halmtæckta hus i hela landet.

Lunch. Lite rester av potatissallad med tillskott av kidneybønor, saftiga tomater och danska rædisor.

Fira midsommar gjorde vi førstås! Færska danska potatisar med rødløk, grillad paprika, stuvad spenat med kikærtor och soltorkade tomater, nybakat brød, smør och dansk mellanlagrad ost.

Det syns inte, men vi har satt upp tæltet i båthamnen i Sakskøbing efter att snællt ha frågat. Dær finns vatten och toalett och många segelbåtar vars master gav ifrån sig ett hemtrevligt vinande i den annalkande stormvinden. Det blev svårt att sova nær tæltet skakade.

Idag får vi en tur runt Knuthenborgs safaripark. Det blir ett fint plåster på såren før den kraschade bakvæxeln. Sen ska vi se ifall vi kommer øver till Tyskland med færjan från Rødbyhavn till Puttgarden ikvæll.

TIPS efter en vecka på cykeln

En vecka är inte oändligt långt, men tillräckligt länge för att bilda sig en bra uppfattning om vad som kan anses vara goda råd för långcykling:

• Ta med en ekernyckel - det är lätt att hjul blir skeva om man ramlar omkull (eller kör in i varandra...)
• Tjejer! Fixa en kvinnoanpassad sadel, och se till att den är mjuk. Våra privata delar gör ont när man sitter på dem hela dagen.
• Cykla inte för långt/dag. 80km/dag är nog ett lämpligt max även om det låter lite. Vi ville satsa på 100km/dag med det är svårt att komma upp i det om man vill ta en fruktpaus och har packning på cykeln. Det ska vara kul att cykla, inte bara plågsamt.
• Mat: Handla middagsmaten i någon by ni passerar på eftermiddagen och se till att laga så det blir över till lunch nästa dag. Det packas ner i en matlåda och äts kallt nästa dag med stor aptit.
• Sojakross är det enklaste man kan ha med sig som nödmat i packningen. Det väger nästan ingenting och har på två minuter i kokande buljong blivit en proteinrik middag (eller middagskomplement).
• Ta vatten på kyrkågårdar längst vägen, men var noga med att fråga någon om det är drickbart, för det står inte alltid att det är sjövatten.
• Glöm inte att det regnar och blåser när ni planerar rutten och villka kläder som ska med. En dunväst väger heller inte mycket om man vill försäkra sig om att inte frysa.
• Akta er för grusvägar! Även om de ser släta och fina ut är de ofta mer slingriga och kuperade än de asfalterade vägarna. Vill ni fram fort, eller har racerliknande cyklar, välj en asfalterad väg istället, även om det blir lite omväg.
• Våga fråga! Om allt! Tältplats, väg, vatten. Folk svarar gärna och man får dessutom höra alla dialekter man passerar.
• Ta med en MP3-spelare med motiverande musik. Det är bra i köriga uppförsbackar och i stark motvind.
• Köp ett laddningsbatteri. Vi köpte ett på teknikmagasinet som räcker för sex smartphoneladdningar och som är utmärkt att använda för att hålla telefonen vid liv i några dagar.
• Stanna om det finns en anledning! Bra tältplats? Bra lunchplats? Bra fotoögonblick? Cyklar ni vidare kommer ni ångra er fem minuter senare.
• Njut av turen!

Sista dagarna i Sverige - Till Helsingborg

En lövsångare väckte mig med sin fallande melodi. I Mästocka i östra Halland, nära gränsen till Småland finns en liten badplats med sandstrand vid en sjö där Monet skulle bli nöjd av mängden näckrosor. Här vilade vi upp oss och ärmde oss under natten till igår, måndag. Cyklarna stod torra under ett vindskydd och vi hade slagit upp tältet inuti en omklädningsbod. Det blåste ordentligt under natten och regnet kom i kraftiga skurar, så för att skydda oss mot elementen blev det både tält och bod...

Från Gnosjö hade vi haft en lätt färd genom det västsmåländska landskapet. Vägen från Gnosjö till Anderstorp bjuder på en överraskande fin cykelbaka genom en platt sandig mosse med röda klippor som bryter upp ur marken. Vidare slingrar sig vägarna söderut och efter Vrå (vissa småländska bygdenamn är lite väl ödmjuka tycker jag) går en mjukt böljande väg genom ett unikt naturområde med vidsträckta våtmarker, mjuka kala gröna kullar och några enstaka små åkrar.

Efter vår tältnatt vaknade vi öntligen till en solig och varm dag och våra cyklar förde oss ut på den bördiga halländska slätten. Stolta prydliga gårdar och stora välskötta åkrar cyklade vi förbi på vägen mot Laholm och vi passade på att köpa nyplockade jordgubbar och färskpotatis som såldes vid vägen. Laholm är en mycket charmig stad väl värd att stanna till vid för en andra frukost och därifrån tog vi in på de mindre vägar som går parallellt med motorvägen söderut. Vi hade inte cyklat särskilt långt förrän det blev uppenbart vilket hinder på vägen jag helt glömt bort: Hallandsåsen. På långt håll ser man hur den sträcker över hela landskapet och hur vägen stegrar sig för att komma över. Nervositeten växte ju närmre vi kom. Skulle vi klara av att cykla över den? Vid backens fot satte jag i mig en macka och började trampa. Toni cyklade ifrån mig och jag kännde att det bara fanns en sak att göra för att orka upp. I med Swedish House Mafia i öronen på hög volym!

Förvånandsvärt lätt kommer man till slut upp, och klättringen norrut är mödan värd. Miljön känns som tagen från det söder vi är på väg till. Från toppen av åsen rullar man ner genom exotiska bokskogar och jag passerade till och med ett litet vattenfall invid vägen, och inte ett tramptag behöver man ta för att komma upp i 30-40 kilometer i timmen. Väl nere i det skånska jordbjukslandslapet slogs vi av dofterna från solvarm jord, enorma klöverfält och ärtodlingar, och vi rullade med gott humör vidare till Helsingborg där Matilda väntade på oss med en varm dusch och en skön soffa.

Imorgon tar vi färjan över till Danmark. Nu börjar nästa del av äventyret!

Vingåker till Gnosjö - med smak av Vätternrundan

Tid. När man cyklar är tid väldigt relativt till händelser man upplever, miljöer man ser, och avstånd.

Det är tre dagar vi cyklat sedan vi lämnat det som ännu i mina tankar kännts som hemmaplan; Vingåker. Tonis familjs stora hus, med katter och hundar och höns är inte på något sätt hemma för mig, men tryggheten jag kännde av att där fanns någon som ville mig väl, möjligheten att ändra innehållet i min packning, och att vi fått dit våra cykelväskor med bil, gjorde att det bara kändes som en kort utflykt hemifrån. Sedan dess har vi varit nomader, och vår cykling är inte längre en dags motion med säkert mål. Varje vägval är en fråga om hur mycket tid vi har att spendera, och varje beslut om att stanna ett tag för en smörgås eller för att undersöka något intressant längst vägen blir en fråga om hur mycket kortare vi kommer hinna cykla den dagen. Avstånd = tid = pengar och varje dag köpslår vi med oss själva i en komplicerad ekvation.

Varför tar vi det bara inte som det kommer? Vi hade tänkt oss att vi skulle cykla 100km om dagen, men vi når oftast inte längre än 90km. Det är tungt med packning, rumpan, och än värre, de kvinnliga delarma, har ännu inte vant sig (trots vaselin) och vi passar på att se oss omkring också. 

Från Vingåker kom vi förbi Motala och Göta kanal. Obegripligt för mig som tyckte jag fortfarande knappt åkt från Stockholm. På vägen passerades skyltar om färsk potatis, ny sparris, morötter och egenplock av jordgubbar. Sverige, detta fantastiska matland! Tältplats lyckades vi finna bakom muren till en kyrka från 1100-talet med tjärat trätak.

Morgonen bjöd på smörgås med färskost, rädisa, och prästost, platsen til ära. Sedan kämpade vi på i motvind till Vadstenas kloster där vi njöt dagens "frukostpaus". Så har vi hittat en bra rutin. En cirka en och en halv timme efter start pausar vi för en andra frukost och tillfälle att kliva av cykeln. Vägen längst Vättern är väldigt vacker, med fält av vallmo och blåklint, och vid utsikt över Vättern, och det var härligt att få njuta av vägen, för sist jag cyklade här hade jag tunnelseende och såg bara målet för tjejvättern framför mig. Sista biten innan Gränna var seg som kola, och det var bara tanken på en grännakaramell som drev mig framåt. Och vilka karameller! En av varje sort fick vi tag på för att följa oss söderut. Någon mil söder om Gränna satte vi sedan upp vårt tält i skogen bredvid en hage och några bikupor och kunde strax efter tio gå ut på vägen och vinka till första gänget cyklister på Vätternrundan. Vilka fokuserade och starka killar!

 

 

Vi själva slog i morse följe med dem som startat från Motala vid fyra-fem tiden på natten och fick en rejäl skjuts av att följa med i entusiasmens som finns hos alla i ett sådant lopp. Motivationen sviktade bitvis under dagen, men den tog oss ända till Gnosjö där vi nu ätit gott och kurar mot regnet som precis börjat falla.

Så hur äter vi, på cyklande med inte för stor budget eller plats i vår packning? Bensinkök är det vi bestämt oss för eftersom vi tror det är lättast att hitta bensin i Europa. 

Dagens middag: pasta med rosmarinfärs

Fullkornspasta kokas först, häll över i en matlåda

Stek hackad lök (1) och vitlök och släng på slantade morötter (2). På med en burk krossade tomater och rejält med rosmarin och låt koka. När morötterna mjuknat lite, rör i 2dl vatten och 2 dl sojakross och salt och låt svälla. Blanda med crème fraîche, oliver och soltorkade tomater och salta efter smak.

Detta räcker till att fylla matlådorna till nästa dags lunch också vilket vi alltid satsar på. 

Andra dagen: Vingåker

Det är helt makalöst vad man kan vara trött redan andra dagen. Helt klart så trött att jag inte orkar lyfta fingrarna till tangentbordet för att skriva om dagen. Tankarna har flytt och hjärnan är härligt tömd på tankar och måsten. Vi har kommit till Vingåker där Tonis syster har tagit väl hand om oss, visat hönsen och de modiga kycklingarna, och där katterna nu sköter nattandet och spinner en vaggvisa för att få mig att gå och lägga mig. Så, så blir det. Imorgon börjar äventyret på riktigt. Inga följebilar, ingen som bjuder på god mat, och inget fint väder. För även solen lämnar vi bakom oss imorgon och beger oss in i två dagar av regn och åska. Må fru fortuna och moder natur vara nådiga och vaka över oss!

Första dagen Stockholm - Gnesta

Så är man iväg! Det känns inte helt iväg när man bara kommit till Gnesta, men det är i utkanten av hemma, porten till äventyret.

Vi har denna strecka en följebil som tagit våra packväskor. Det är Tonis pappa som bjudit oss på hamburgerlunch i Södertälje och nu bjuder oss på enormt mycket middag i Gnesta (vi sitter nu och väntar på plättlaggen och kvällens snacks) och som däremellan tagit våra väskor i bilen. Det känns faktiskt ganska skönt att få en mjukare start, för det känns i kroppen att den inte är van. Ryggen klagar och rumpan... ja, den gör sig också hörd. Jag hoppas verkligen att kroppen vänjer sig!

I övrigt har vi haft en vacker dag. Södermanland bjuder sin bästa sida till med stora lummiga ekar vid vägkanten, sommarblomster i dikena och en stor vråk som tyst lyfte ur träden vid sidan av en lång uppförsbacke och gled ut över vägen, på jakt efter en vilsen mus.

I Gnesta är det sällskapsspel som står för kvällens underhållning, både ordlekar och pluppar använder vi, och skrattet hålls inte inne. Jag har även fått prova på att spela en finsk variant på kubb. Roligare än kubb (om man som jag gillar individuella sporter)!

Kvällen är ung, plättarna väntar och Trivial Pursuit är nästa spel på schemat. Hoppas jag. Det är globetrotterversionen som gäller.

Avfärd från Stockholm

Nu är det ingen återvändo! Min svarta fara, min kära cykel, är packad och står i hallen och tittar otåligt mot dörren. Och är dessutom inte så svart längre. Styret är nylindat i rött och de nya röda cykelväskorna glänser. Det finns ingenting mer vi kan förbereda, även om det alltid finns miljoner saker man skulle kunna kolla upp, finslipa, förbättra. Det är som det är med det liv man lever, man gör så gott man kan och hinner, men sen är det bara att ta det man har och göra det bästa av det. Och det är där det egentligen avgörs hur bra det blir.

Lite ur packningen:

 - Extra par cykelbyxor
 - Extra cykeltröja
 - Långärmad cykeltröja
 - Regnjacka
 - Regnbyxor
 - Regnöverdrag till skorna

 - Ett par tunna byxor
 - En klänning
 - Bikini
 - En varm tröja
 - Dunväst

 - Bensinkök
 - Litet kastrullset
 - Kniv

 - Sovsäck
 - Liggunderlag
 - Resehadduk
 - Solcellsladdare

Med detta ger jag er dagens inspiration. Denna kommer att följa mig resan ut, tills jag kommer hem.

Laddar, förbereder och fixar med det sista

Det är mycket som ska ordnas med innan man far iväg på en långtur. 

Rutten är nu nästintill spikad, däremot har vi inga kartor förutom över Sverige och Danmark, och så kommer det få förbli tills vi kommer fram till något land där vi känner ett behov av karta. Kartpriserna spelar naturligtvis in i detta beslut, men också vår tro på europas cykelvägar, appar med kartor från opencyklemap.org och en bunt utskrivna google.maps-kartblad. Det sistnämda i kombination med kartor från warmshowers.org. Detta är ett nätverk av cyklister och entusiaster som, i stil med CouchSurfing, erbjuder boende och en varm dusch för förbipasserande cyklister på längre turer. På dessa kartor har jag märkt ut de jag har kontaktat, från Köpenhamn till Venedig, som skulle kunna erbjuda oss två dammiga och trötta cyklande svenskar en trygg hamn för natten. Vi siktar nämligen på att kombinera detta gästvänliga boende med boende i tält, vilt och smygande utom synhåll, efter efterfrågningar på en vänlig själs gräsmatta, eller på betalda campingar. 

Till turförberedelserna hör även servandet av min slitna cykel, och inköpet av diverse nödvändigheter som frontrollerväskor (de där cykelväskorna som hänger på var sin sida om framhjulen). Också absoluta nödvändigheten att ladda mp3-spelaren med fartig peppande musik har tagit sin tid, där jag tänker att techno blir ett passande ackompanjemang till de hårda uppförsbackarna och regniga dagarna, och lite mjukare fransk musik kommer passa sig för långa långtråkiga raka bilvägar. Åsikter på det?

Och naturligtvis, inte att förglömma, så kräver väl varje cykelutmaning sin kaloriladdning. Ja, eller så passar jag bara på att njuta av mat som kan bjudas i kök, på restaurang och på picknickfiltar, för resan kommer utmana mig med enbart ett bensinkök för tillagning. Så jag har njutit av mat förstås!

.

.

.

...

Vi har två ruttförslag

Äntligen! Efter lite räknande, tittande på kartor och funderande har vi en rutt. Ja, eller egentligen två. Eller... Vi har tre ruttförslag. Inga fler, jag lovar. 

Ja, egentligen är det i stort sett samma. Vi tänker ta oss ner genom Sverige till Helsingborg och åka över till Helsingör i Danmark. Söka oss till västkusten och följa Europas västkust ner till Amsterdam. På vägen väntas läckra smörrebröd och målet som kommer driva benen framåt blir en saftig äppelkaka. Från Amsterdams hallucinogena ångor rullar vi vidare söderut, genom Maastrich och Belgen. Vi får se om jag provsmakar en öl eller två på vägen. Eller tre. Eller fyra. Det är ju trots allt Belgien. Luxembourg tar vi som en bonus på vägen innan vi längst tysk-franska gränsen kommer fram till Strasbourg och Lorraine. En quiche kommer nog få höja energinivån så vi orkar med att fatta det svåra beslutet: Ner genom Schweiz mot Comosjön, eller korsa Tyskland till Bodensjön och över Alperna på Via Claudia.

       

Venedig är vårt mål. Har vi tid över kanske vi tar oss ända till Rom, men det är Venedig som är moroten på vår väg. En pistageglass på en bro över en av kanalerna, och vi kommer veta att vi lyckats med bedriften att cykla från Sverige till Italien.

     

Jag ska cykla till Italien!

Va? Blev det av? Ska jag alltså cykla till Italien nu?

Helt plötsligt sitter jag här och inser att jag om en vecka ska sätta mig på min cykel och trampa iväg på detta äventyr som jag så länge tänkt på men inte föreställt mig skulle bli av än. Det hela började för ett år sedan då jag rullade ned för en backe utanför Ludvika, i rasande fart på min svarta hingst (en ombyggt Merida racerhybrid) och började fantisera om att ta min rullande kompanjon så långt söderut det bara gick att komma. Men ensam? Jag känner mig liten och hjälplös som en nyfödd hundvalp när jag tänker att jag ska göra något så stort ensam, så hur skulle det då gå till? På cykeln är man kung! Självförtroende är på topp och endorfinerna fyller en ända ut i fingertopparna, så inte var det något som brydde mig just då. Det var inte förrän jag var hemma, alla känslorna återgick till det normala och jag var mitt eget rationalla, sällskapssjuka jag igen som jag började tveka. Och tvekat har jag gjort sen dess. Det har kommit tillbaka till mig då och då, men jag har alltid tänkt till en extra gång och lagt tankarna på hyllan till någon oklar framtid då jag sagt mig att jag kommer ha tid att planera en så lång cykelresa lite mer noga.

Men så, en dag (som de säger i sagorna) så satt jag där. Jobbet jag hade fått hade helt plötsligt blivit avbokat och en hel sommar av ovisshet sträckte ut sig framför mig. "Ska jag kolla om där finns någon som cyklar i sommar?" tänkte jag. Lite efterforskningar på nätet resulterade i en Toni. Toni tänker cykla till Italien i sommar, skriver han på Utsidan.se, ett forum för friluftslivsintresserade i hela Sverige. Jag skickar iväg en fråga om han vill ha sällskap. Helt utan att tänka mig för så frågar jag, för jag väntar mig förstås inget svar. Klart han vill ha sällskap! Och där, i denna stund, stod jag, helt oförberedd mentalt, och bestämde mig för att vi skulle cykla till Italien.

JAG SKA CYKLA TILL ITALIEN!

Ja, nu kanske jag tror det också. Cykeln är inne på service, cykelväskor hastigt inköpta och bara ruttplaneringen återstår. Det är märkligt det där. För inte tror jag att jag kommer cykla till Italien? Det är alldeles för overkligt. Det känns inte. Visst, jag säger det till alla som frågar vad jag ska göra nu, men jag verkar inte tro på det själv. Den där vissheten och förståelsen. Den man har när man vet att man ska gå på ett spinningpass klockan sju ikväll. Den har jag inte. Kanske att den kommer vi väl har en rutt. Jag hoppas det.